Precis nu, nu när jag satt som mest fängslad i lagbokens åh, så bladbläddrande berättelse om arv och jämkning av testamenten kom jag på mig själv. I ena handen har jag en tom kaffekopp, den är uppdrucken sedan några minuter tillbaka, i den andra handen har jag kärleksfullt omfamnat en av kurslitteraturens hundratals sidor mellan två fingrar. Och så kom jag ju på mig själv.
Precis nu kom jag på mig själv med att ha pennan bakom örat. Och där har den efter en reflekterande tanke eller två placerats regelbundet under den senaste veckan.
Jag har blivit en person som sätter pennan bakom örat.
Jag har blivit en person som sätter pennan bakom örat utan att tänka på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar